
Á few months ago, someone came into our lives, a new family member. Nope, di nanganak si mama ng bagong baby. It was a cute little dog, we named him rookie kasi para syang basketball player sa likot at liksi. Nung unang araw nya sa house, napakatahimik, aloaf sya sa lahat, loner, emo..hehe. Naawa kami sa kanya kasi baka namimiss na nya yung family nya. Anyways, after ilang days naman he became energetic, jolly and very playful. Pag may bisita sa bahay he would cuddle dun sa paa nung tao and maglalambing. Pag nakita ka nya na may dalang food..(or minsan kahit plato lang na walang laman) mangungulit at mangungulit sya, pakainin mo lang. We treated him just like a normal family member. Natatawa ako everytime I would hear my Papa scold over him, sisgaw sya ng "diba sabi ko sayo wag kang labas ng labas??matigas na ulo mo ah..". Naalala ko tuloy pag pinapagalitan nya ako.
But those funny moments were over, a week ago, Rookie finally got his last breath. Sabi ni mama, friday pa lang matamlay na sya. He never ate anything the whole day, the next day konti lang din kinain nya. And pagdating ng sunday, he was lying under the bed, late na ng malaman namin na he's not breathing anymore. :'(
Now, few days have passed, I miss those days na when I go home from work, sasalubungin nya ako and would cuddle on to my feet. Those days na kapag kumakain ako, he would jump into my lap to ask for food. Those days that I would ride my bike and he would run after me. Aww, I really miss you ROOKIE :'(


No comments:
Post a Comment